JohannaDanielsson

Jag har inte svar på alla världens frågor. Och speciellt inte mina egna. Det är så fruktansvärt jobbigt. Man vet inte vad som händer. Man försöker tro att det är fullt normalt, men tänk så är det inte det? Vad gör man då? Vad händer? hur gör man? vad säger man? Jag är faktiskt rädd... Det händer inte ofta, men ibland är jag det.

Känner mig så otroligt besviken på mig själv också. Som om jag har svikit någon som verkligen bryr sig om mig. Som bara vill mitt bästa, och det känns som om jag bara skiter i vilket. Jag är så otroligt glad över att han bryr sig. Det kändes verkligen djupt in i hjärtat när jag hörde det. Jag vill att han ska veta det också, att jag verkligen uppskattar det. Men jag vågar inte prata  med honom om det. Har inte sagt ett ord till varandra om det. Jag vågar inte... Det stämmer så satans bra att han verkligen är min förebild!

Varför va jag så jävla korkad?
Livet har sina svackor... Get use to it Johanna!