JohannaDanielsson

Solen skiner så härligt idag. Jag vill bara leta reda på kopplet till hunden och gå en lång promenad.
Men här finns ingen hund längre att dela det här vädret med. Jag brukar aldrig gå runt i vår by själv. Antingen så går jag på promenader med en vän eller med min hund.
Men nu sitter jag här och funderar på att göra något så hemskt som att bara gå ut på en långpromenad helt själv.

Tvärs över gatan sitter grannens ena barn med en kompis och leker med lera i uterummet. Ser så härligt ut! Kommer ihåg när jag var liten och satt i köket och lekte med lera. Vi hade så många roliga saker som man kunde använda leran till. Så att det blev till olika former. Vi hade bland annat en press som gjorde att leran blev till spagetti och av det kunde man göra hår till gubbar.

Just nu sitter jag i mitt rum, som är min storebrors gamla rum. Här lekte vi ofta när vi var små. Speciellt med Lego. Vi hade byggt upp en hel stad i lego och lekte tillsammans med våra vänner. Där hade vi varsitt hus med gubbar som hade olika jobb, de små legobitarna som är genomskinliga och ser ut som kristaller i olika former avände vi som pengar. Bilarna var man tvugna att tanka, och därigenom tjänade den som ägde macken pengar. Det fanns en soptipp där man kunde köpa nya delar till huset eller bilen. Vi kunde ägna flera timmar åt att leka i staden...

Jag saknar faktiskt min barndom, extremt mycket. Jag saknar alla lekarna vi hade. Alla äventyr vi var ute på på Öland. Och jag saknar min hund som vi skaffade när jag var 7 år.

Det var på vintern, i början av året. Det var riktigt kallt och pappa bar hem Elli under jackan. Här hemma hade vi gjort iordning en liten hörna under trappan till henne med en filt och mat och vattenskål. Det skulle bli hennes lilla ställe där hon skulle få känna sig trygg. Filten kom från hennes föräldrahem, så dofterna från den skulle få henne att vänja sig hos oss. Hon var så liten söt, så nyfiken på världen.  Och när snön kom var det som om hon aldrig hade sett något roligare. Hon älskade snön, hoppade omkring överallt och borrade ner nosen. Snöbollarna sprang hon efter och försökte fånga, men tröttnade inte på att de försvann hela tiden när de föll ner till marken.

Varje år har sedan samma sak hänt till varje vinter, hon har blivit lika glad då den första snön kommit. Till sommaren älskade hon att bada och till vintern var snön det bästa som kunde hända.

Jag undrar hur jag kommer känna mig när den första snön kommer för den här vintern...

Jag borde inte tänka tillbaka på minnen, det gör mig så ledsen. Jag borde se framåt, jag borde ta steget och bege mig ut på en promenad helt själv.